Egentligen vill jag bara kasta mig ut

 
Det är en himla fin stad jag lever i, även om jag ofta sneglar mot vår huvudstad och försöker intala mig att det är där jag borde vara. 
Det blev en promenad längst hamnen fylld av självreflektion.
 
Vad håller mig tillbaka?
 
Det är nu jag verkligen har möjlighet att satsa och våga ta risker, jag har ingen annan än mig själv att ta ansvar för och möjligheterna är oändliga. Först måste jag bara komma på vad jag vill, det är där skon klämmer.
Jag är i en situation där jag anser att många dörrar står öppna men blir samtidigt stressad över att dem stängs ifall jag väljer fel väg. Jag har fastnat i tankarna om att jag måste vara säker på att det ska fungera för att jag ska våga prova - den största drömdödaren någonsin. 
 
 
Är ni där ni vill vara eller har ni också något som håller er tillbaka?
 
 

Att vara rädd för meningslösheten

 
 
We give our life meaning. If you feel like life is meaningless, thats your fault
 

 
 
Det finns en anledning till att jag inte kan sitta still och njuta av att göra ingenting och att jag alltid vill ha yttre stimulans - jag vill inte konfronteras med tanken av meningslöshet.
 
Jag kan avundas personer som följer serier eller som njuter av att ligga i soffan och kolla på film för det kan inte jag, det är som att kedja fast min hjärna i bältessäng och lämna den ensam i ett litet mörkt rum. Jag har försökt mig på mindfulness och det här med att "låta tankar komma och gå, utan att ge dem någon mening" det har slutat i panikångest.
 
 
När jag känner att jag är eller det jag gör är betydelsefullt blir jag nästan hög på livet och det är underbart, men baksidan är att känslan också är lika stark åt andra hållet - när jag känner att jag inte bidrar finns det ingen mening med någonting alls.