Sjukstuga och bloggens framtid

 
Hur mår ni, det var ett tag sedan vi hördes av. Själv sippar jag på en kopp té och försöka lindra smärtan i halsen. Så fort man kommer på banan så slår visusen till igen.

 
 
Ni är ett par stycken som undrat vart jag håller hus och varför bloggen inte uppdaterats de senaste veckorna, så här ligger det till.
Jag är en person som brinner för många olika områden i livet och ibland har jag problem med att identifiera vem jag är och hur jag vill uppfattas. många pratar om att man ska nischa sig och hitta en grej och göra det riktigt bra och där passar jag inte in.
 
Jag är en crossfitare med diabetes som läser böcker om personlig utveckling, gillar politik och tradar, samtidigt som jag kan nörda in mig på kost och träning. Jag är lite av mycket och jag förstår att det blir förvirrande för andra när jag själv tycker det är rörigt.
 
Läser man en träningsblogg får man träningsupplägg, läser man en modeblogg får man dagens outfit. När man klickar in sig på jennifermolin.com kan i princip vad som helst dyka upp. Jag tog ett par veckor off för att fundera på hur jag vill göra.
 
Jag har kommit fram till följande: Jag fänker fortsätta vara en crossfitare med diabetes som läser böcker om personlig utveckling, gillar politik och tradar, samtidigt som jag kan nörda in mig på kost och träning. Det finns inga rätt och fel. Det här är min plats att dela med mig av mig och då tänker jag göra det. Att jag bloggat så länge som jag gjort har att göra med att jag skriver om saker som intresserar mig, den här bloggen dör ut om jag plötsligt bara skulle skriva om en specifik sak för det tar nog inte speciellt lång tid innan jag har hittat ett nytt intesees som jag dyker ned i. 
 
Nu ska jag ta en promenad och köpa lunch.
 
 

Egentligen vill jag bara kasta mig ut

 
Det är en himla fin stad jag lever i, även om jag ofta sneglar mot vår huvudstad och försöker intala mig att det är där jag borde vara. 
Det blev en promenad längst hamnen fylld av självreflektion.
 
Vad håller mig tillbaka?
 
Det är nu jag verkligen har möjlighet att satsa och våga ta risker, jag har ingen annan än mig själv att ta ansvar för och möjligheterna är oändliga. Först måste jag bara komma på vad jag vill, det är där skon klämmer.
Jag är i en situation där jag anser att många dörrar står öppna men blir samtidigt stressad över att dem stängs ifall jag väljer fel väg. Jag har fastnat i tankarna om att jag måste vara säker på att det ska fungera för att jag ska våga prova - den största drömdödaren någonsin. 
 
 
Är ni där ni vill vara eller har ni också något som håller er tillbaka?
 
 

Att vara rädd för meningslösheten

 
 
We give our life meaning. If you feel like life is meaningless, thats your fault
 

 
 
Det finns en anledning till att jag inte kan sitta still och njuta av att göra ingenting och att jag alltid vill ha yttre stimulans - jag vill inte konfronteras med tanken av meningslöshet.
 
Jag kan avundas personer som följer serier eller som njuter av att ligga i soffan och kolla på film för det kan inte jag, det är som att kedja fast min hjärna i bältessäng och lämna den ensam i ett litet mörkt rum. Jag har försökt mig på mindfulness och det här med att "låta tankar komma och gå, utan att ge dem någon mening" det har slutat i panikångest.
 
 
När jag känner att jag är eller det jag gör är betydelsefullt blir jag nästan hög på livet och det är underbart, men baksidan är att känslan också är lika stark åt andra hållet - när jag känner att jag inte bidrar finns det ingen mening med någonting alls.