14 års sjukdom är redo att komma upp till ytan

För 14 år sedan fick jag diagnosen diabetes typ1 och jag skulle vilja skriva att jag lärt mig leva med detta, men det har jag inte. Många som inte själva lever med sjukdomen tror att det är alla sprutor och blodprover som är det tuffa, mer fel kan ni inte ha.
 
Ibland önskar jag att jag varit sjuk hela mitt liv bara för att slippa veta hur det var att en gång kunna leva friskt. Inte en enda dag de senaste 14 åren har jag kunnat släppa kontrollen, få en paus eller lämna lägenheten utan en fullpackad väska med diverse tillbehör.
Min kropp kan inte hantera energiprocesser och jag blir ofta trött och ofokuserad. Flera gånger i veckan vaknar jag och kroppen känns som om den precis sprungit ett marathon - tömd på energi, vätskebrist, trögtänkt och muskelsmärtor, HELT genomsvettig.
 
 
varje dag bjuder på utmaningar, ibland större och ibland mindre, men alltid är det något. Sjukdomen har olika sätt att ta sig uttryck på hos alla sjuka men jag har sedan dag ett haft "svårinställd diabetes", varken jag eller läkarna hittar bra metoder för en kontroll och balans. 
 
För mig är detta ett känsligt ämne som jag sällan pratar om, börjar någon ställa frågor byter jag snabbt samtalsämne då det är jobbigt att tänka på konsekvenserna och på hur illa min kropp mår. 
 
Nu har jag dock bestämt mig för att skriva mer om detta för att öka förståelsen bakom en sjukdom som sällan syns utanpå men som många lider av dagligen.
Mitt blodsocker just nu: stadigt påväg uppåt (bör ligga mellan 4-7), jag är trött, törstig och har extrem huvudvärk. När värderna ligger över 15-16 börjar det bli farligt för kroppen, jag passerar dem siffrorna dagligen.

Kommentera här: